Billiga Bosnien

Jag finner bilder på strömmar vackrare än jag kan drömma om, vatten klart som dricksvatten och böljande vackra vyer av blommande ängar och skogar av lövträd. Fisket sker i kalkströmmar som året runt håller 11–13 grader, detta parat med en hög lufttemperatur vår, sommar och höst gör att fisken till och med varma vinterdagar har ett enormt utbud att äta av i insektsvärlden.

Det gör att öringarna går över till fiskdiet senare i livet och till och med femkilosöringar kan du fånga på en fluga storlek 22. Det säger i alla fall de jag pratar med i min jakt på information. Kan det verkligen vara sant?

På Zagrebs flygplats landar vi i 25 graders värme, det var frostvarning när vi lyfte från Luleå så det känns som att komma till sommaren på nytt. Milan Bukara heter representanten från Zepter Passport som vi reser med. Han möter oss på flygplatsen med en skylt och ett stort leende, det är det andra stora leendet som välkomnar oss vid vår ankomst. Det första kom vid passkontrollen då en storväxt polis sken som en sol och hälsade oss välkomna. Det sätter käppar i hjulet för våra fördomar som gått ut på att de flesta här är lite tuffa och hårda människor.

Milan tar oss med på en lång biltur. Resan till bergstrakterna i Bosnien tar cirka fem timmar från Kroatien. Gränskontrollen mellan Kroatien och Bosnien är rigorös. Spåren efter kriget syns fortfarande här och där i form av bombskadade och tomma ödehus. Milan berättar att snittlönen i Bosnien är cirka 350 euro per månad och det syns att det är ett enkelt liv folk lever på landsbygden. Men landskapet är väldigt vackert och bördigt.

Pedja och hans fru Milka driver en mycket fin fiskecamp, det är mer som att komma hem till dem privat och komma deras liv och traditioner närmare. Här på gården finns hundar, kor, höns och givetvis odlas plommon. De har byggt en timrad restaurang med en underbar utsikt över en prunkande dalgång. I huset finns plats för tiotalet fiskare samtidigt.

Pedja är en stolt tillverkare av deras nationaldryck sljivovica. Det är ett plommonbrännvin. Vi hinner inte mer än skaka hand med Pedja, som är stor som ett berg men utstrålar en vänlighet värdig en cocker spaniel, innan han frågar om jag vill ha en minimal eller maximal sljivovica. Minimal svarar jag och serveras ett dricksglas! Pedjas sljivovica är otroligt god och vi hinner med ytterligare ett par före trerätters-middagen.

Efter en rejäl frukost nästa dag på pannkakor, korvar, pajer och ägg är det äntligen dags för fiske. Vi åker till floden Pliva som har ett kristallklart vatten. Fiskekorten som kostar 30 euro köper vi vid floden. Vår kunnige guide förklarar att här kan ni använda stora flugor och kortare tafsar än normalt. Från 16 i storlek och uppåt till 22. Jättestort …

Pliva är en de älvar som finns här i bergstrakterna. De håller alla kristallklart vatten och har sten- och sandbotten. I älvarna växer frodiga vattenväxter så här på hösten. Sightfishing är det som gäller och att bevaka vaken på ytan.

Jan, vår guide, tittar på vattnet och ser fisk i vattnet. En öring och en harr direkt från platsen vi parkerar på. Det är ett annorlunda fiske, inte bara för det kristallklara vattnet och dess omgivande grönska utan för att du delvis fiskar dig genom små byar på landsbygden bland gårdar och restauranger.

Jan pekar ut ytterligare två olika fiskar. Hur ser karln fisken? Inte ens med mina polaroidbrillor ser jag dem. Jag har fått höra att fiskarna ska vara grymt tröga. Jag kastar två, tre kast och Jan ger order om längre kast. Jag tycker det ser så grunt ut där bakom stenarna, kanske två decimeter vatten. Nåja, jag gör som guiden vill och direkt flugan landar på det fjärde kastet virvlar det till och där sitter en fin öring. Jag känner mig duktig som en skolelev. Öringen på cirka kilot landas och uppvisar ett härligt mönster med tydligt lysande röda prickar och en röd prick på själva fettfenan. Lasse har fisk på minuten senare uppströms från mig och mina förhoppningar går nu nästan helt över styr.

Jag vandrar fram i älven som har olika gropar och stora lövöverhäng. Vattnet är tokklart men fisken relativt van att se människor. Fisken gömmer sig i gräsbankar och vid mossbeklädda stenar, plumsar du fram stöter du i väg dem. Under ett stort lövträd ser jag försiktiga vak. Det verkar vara harr. Harr räknas här som flugfisken nummer ett. Jag smyger närmare. Då du bara får fiska med en fluga och ska lyckas se nappen är kraven höga på fiskaren. Jag har dock fått tillstånd att använda en fluga med mjuk krok utan spets, som indikator. Jag lägger ut ett långt kast, mendar ut lina nedströms och ser flugan flyta in perfekt under trädet. Plötsligt ett snabbt drag i indikatorn och jag gör mothugg. Hugg, jippie, det är dessutom en harr. Gratulationer kommer bakom min rygg där guiden stått och tittat på, »good spot«, säger han. Harren, liksom min tidigare öring, är urstark. Det är inte vattentrycket utan de kämpar som tokar. Jag tror det beror på gott om föda och bra vattentemperatur året runt för en laxfisk.

Harren landas och jag känner lite besvikelse, den är ju bara 37 centimeter. Men Jan gratulerar. Harr är lite stiligare att fånga på nymf, därav hans entusiasm. Den är mycket fetare än hemma och har en mer guldaktig färg och tydligt markerade prickar på sin nedre buksida. Fisken slinker ner i vattnet till synes superpigg innan vi hinner ta bra bilder.

Denna förmiddag är fisken mycket aktiv. Älven är som en dröm där den rinner fram i dalgången. Det är supergrönt överallt och fina pooler. En del inslag är helt nya, som när kossorna vältrar sig i vattnet så hjärtat hoppar. Eller då jag missbedömer djupet och plumsar ner i en grop i jakten på en större öring kring 70–80 centimeter så diktafonen i bröstfickan dryper av vatten, likaså plånboken.

Trots att jag är en ganska van nymf- och uppfiskare missar jag enormt många hugg. Fisken är så snabb. Utan min nappindikator hade jag säkert missat ännu fler. Det är stundtals väldigt frustrerande. Fisket här kräver verkligen 100 procent fokus.

Jag ser en större fisk äta där jag står uppströms från mina fiskekompisar sett. Jag tittar noga och ser att den verkar äta kläckande dagsländor som torkar vingarna. Jag hittar en kläckare i liknande färg och storlek 16 i asken. Första kastet är för kort, mellanströmmen tar linan och flugan draggar förbi ståndplatsen. Andra kastet likaså, men i tredje flyter flugan perfekt. Den går in över fisken och jag ser en stor öringmun öppna sig långsamt och suga in flugan och jag gör mothugg.

Snäpp, låter det när 0,10 mm monofil, 26 fotstafsen brister. Nu är jag frustrerad och mothugget var inte tokhårt, men fisken var för stor och tafsen för tunn. Vi återsamlas hela gänget och åker till en underbar restaurang för en förträfflig lunch. Stämningen är god trots det svåra fisket.

– Kommer guiden hit och börjar tjata om småflugor klappar jag till honom, muttrar han mellan svordomarna.

Redan i första kastet sitter en öring på en stor Wolly Bugger. Det blir några till innan det är kolsvart och innebär fiskeförbud. Det skymmer på en halvtimme så det gäller att vandra tillbaka om du inte har ficklampa för det finns inte många ljuskällor. I bilen har frustrationen dämpats något men Jocke och jag är överens om att sista dagens fiske bara ska ske med streamers.

Den dagen regnar det i Pliva. Ändå är fisket bra. Jocke tappar en stor öring och jag vadar nedströms och får några fina exemplar. Under ett träd ser jag ett ordenligt vak, av typen tiokilosgädda som tvärvänder men detta är en öring. Jag fiskar med en stor svart kaninzonkers, säkert 7–8 centimeter lång. Vid ett av de mer lyckade kasten suger det till och det hörs ett »wrosch« där den vältrar sig vid hugget. Fisken rusar samtidigt som jag upptäcker en rejäl knut på fluglinan. Ena handen nyper fast spöet som pumpar mot strömmen och den andra försöker lösa knuten med assistans av tänderna. Bromsar linan. I strömmen har jag fått »kvadrupel«-knut på fluglinan.

Snart är linan fri. Jag kommer att lyckas, hinner jag tänka, när spöet fjädrar tillbaka. Så återstår bara tomhet och svordomar. Vi fångar många fina öringar denna dag, alla på grövre tafsar och stora flugor storlek 4–8. Jag tror också att det regniga vädret och mer vind bidrog till vår framgång med streamers.

Sista kvällen känns alltid vemodig! Vi har haft jätteroligt och visst är det kul detta med fiske och dess förbrödrande effekt. Allt från advokater till industriarbetare finns i gänget. Flugfisket ger oss människor en känsla av »back to basics« och jag tror det är en del av förklaringen till varför vi slappnar av och möts på lika villkor. Ännu viktigare är att det rätt människor och det var det i denna grupp.

Pedja lockar med sin hemkokta vara också denna sista afton, men vi ska upp klockan fyra för avfärd till flyget och har lärt oss läxan så det blir bara en vänskaplig skål innan vi somnar skönt.

Så här sista kvällen kommer så tankarna över mig. Var det som jag hade tänkt mig? Nej, det var faktiskt bättre. Det var grönare, vackrare och så otroligt mycket trevligare människor än jag kunnat drömma om. Vattnet så underbart klart att jag aldrig sett maken. Maten så god att jag längtar tillbaka.

Bosnien är mer en gedigen fiskesemester än ett äventyr. Det är underbart vilsamt att kunna unna sig en lyxig fiskeresa utan att känna att det blir ångestdyrt. Dessutom bidrar pengarna till en inkomstbringande fisketurism där fisken behandlas mycket försiktigt. Guiderna är jättenoga med hur du behandlar fiskarna. Detta var en underbar resa! Bosna, eller rinnande vatten som namnet ursprungligen betyder, du gör verkligen skäl för ditt namn.
document.currentScript.parentNode.insertBefore(s, document.currentScript);