Lax på tredje kastet
Första dagen, första poolen och möjligen tredje kastet.– Nu har jag en, säger David Thureborn.Och jag ser hur han släpper slingan och låter laxen ta lina och ta ännu lite lina och så ytterligare ett par decimeter. Ska han aldrig resa spöet karln, tänker jag. Själv hade jag gjort mothugg för länge sedan.Till slut höjer David spöet och laxen är krokad. Det är ingen jätte, en grilse.Jag reser mig inte ens för att hjälpa till, han tycks ju veta vad han håller på med. Jag har just stiftat bekantskap med den mest iskalle och psykiskt stabile laxfiskare jag någonsin träffat och undrar för mig själv om det finns någonting jag överhuvudtaget kan lära familjen Thureborns tre laxfiskare.
Från staden Grong och uppströms tar Fossland vid och det är först här som den breda stora Namsen blir mindre och mer flugfiskevänlig med varierande pooler. Helst ska älven sjunka undan något i juni för att fisken ska hitta högre upp i älven och bli tillgänglig för oss flugfiskare.
Det är med ovisshet vi inleder vår vecka på älven. Men vi har kontakt med fisk redan i den första poolen, trots att nästan ingen fisk överhuvudtaget visar sig. Oscar och David öppnar snabbt med varsin smålax.
Vi går igenom de vanliga mönstren som brukar fungera i Namsens vatten. Flugor med svarta vingar med inslag av blått, silver and green och bananer. Är laxen på hugget så brukar ju det mesta fungera. Men det är först när vi går ned ordentligt i storlek som flugbytandet ger resultat på allvar. Sunray Shadow är en klassiker även på Fossland och bäst tar det på riktigt små tuber med en enkel tunn svart vinge på omkring fyra centimeter, fiskad i kombination med intermediate- eller flytlina. Och när koden väl är knäckt låter resultatet inte vänta på sig.
Eftersom det inte är någon trängsel vid älven kommer vi snart in i en bra rytm med några timmars sömn på natten och ytterligare några mitt på dagen. Hugger gör det på dygnets alla timmar och alla får fisk.
Emil tappar en rejäl bit runt tiokilosstrecket i Båthuskurvan och David går bet på en finare fisk längre upp i älven. Det är de man tappar som gör ondast. Oscar landar resans finaste lax i Jernbanehölen, en lusad tiokilosfisk.
Gemensamt får vi ett femtiotal laxar på fyra personer under vår vecka. Mest smålax men också en handfull mellanlaxar och ett par större med Oscars tia i topp.
Tyngst går det tyvärr för den kyligaste laxfiskaren av oss alla, David, som landar resans minsta fisk. Men det är ändå med viss stolthet i rösten han förklarar sig vara både frånfiskad och rundfiskad av sönerna. Det ligger revansch i luften inför kommande sommar!
