Billiga Bosnien

Fisket i forna Jugoslavien är fortfarande extremt prisvärt och hösten är en perfekt tid att åka dit. Bosnien är Europas Nya Zeeland med strömmar lika klara som sljivovica.

Mitt i midvintern äter jag lunch med en fiskekompis från Norrbotten. Han berättar att han ska till Bosnien och fiska. Bosnien, undrar jag förvånat? Min vän berättar att det är underbart grönt, vatten som påminner om hans tidigare fisken på Nya Zeeland men närmare och billigare. Mitt intresse är nu helt triggat och senare samma kväll dyker jag in i Googles underbara informationsvärld.

Jag finner bilder på strömmar vackrare än jag kan drömma om, vatten klart som dricksvatten och böljande vackra vyer av blommande ängar och skogar av lövträd. Fisket sker i kalkströmmar som året runt håller 11–13 grader, detta parat med en hög lufttemperatur vår, sommar och höst gör att fisken till och med varma vinterdagar har ett enormt utbud att äta av i insektsvärlden.

Det gör att öringarna går över till fiskdiet senare i livet och till och med femkilosöringar kan du fånga på en fluga storlek 22. Det säger i alla fall de jag pratar med i min jakt på information. Kan det verkligen vara sant?

Tillsammans med min hustrus kusin Jocke bokas således ett långweekendpaket torsdag–måndag i september, redan i mars månad. Allteftersom månaderna går läser jag på och studerar vilka flugor som kan behövas liksom deras fiskesätt som primärt sker med uppströms nymffiske med extremt långa tafsar. Mina tankar går till Bosnien som blott för 15 år sedan var ett krigshärjat land. Kommer spåren att ha försvunnit, är det verkligen så vackert som reklambilderna och filmerna visar?
Avresedagen är här och vi börjar vår resa från nordliga Luleå mot Stockholm tidigt i ottan. Flyger vidare mot Wien och sedan till Zagreb. På planet kommer tankarna om de stora fiskarna, men vi är samtidigt noga med att påpeka för varandra att vi måste vara ödmjuka. Vi kan inte det här fisket.

På Zagrebs flygplats landar vi i 25 graders värme, det var frostvarning när vi lyfte från Luleå så det känns som att komma till sommaren på nytt. Milan Bukara heter representanten från Zepter Passport som vi reser med. Han möter oss på flygplatsen med en skylt och ett stort leende, det är det andra stora leendet som välkomnar oss vid vår ankomst. Det första kom vid passkontrollen då en storväxt polis sken som en sol och hälsade oss välkomna. Det sätter käppar i hjulet för våra fördomar som gått ut på att de flesta här är lite tuffa och hårda människor.

Milan tar oss med på en lång biltur. Resan till bergstrakterna i Bosnien tar cirka fem timmar från Kroatien. Gränskontrollen mellan Kroatien och Bosnien är rigorös. Spåren efter kriget syns fortfarande här och där i form av bombskadade och tomma ödehus. Milan berättar att snittlönen i Bosnien är cirka 350 euro per månad och det syns att det är ett enkelt liv folk lever på landsbygden. Men landskapet är väldigt vackert och bördigt.

Vi kommer efter ett par timmar till Banja Luka, en stad där det går sju tjejer på varje kille. Nu börjar naturen bli ännu frodigare och landskapet mycket kuperat med en och annan kristallklar älv i dalgångarna. Lite som ett sagolandskap.  Vi är på väg mot floden Pliva och lilla byn Pljeva. Här ska vi inkvarteras hos kriminalkommissarien Pedja. Under glada tillrop ansluter vi till det fiskegäng som redan varit här några dagar.

Pedja och hans fru Milka driver en mycket fin fiskecamp, det är mer som att komma hem till dem privat och komma deras liv och traditioner närmare. Här på gården finns hundar, kor, höns och givetvis odlas plommon. De har byggt en timrad restaurang med en underbar utsikt över en prunkande dalgång. I huset finns plats för tiotalet fiskare samtidigt.

Pedja är en stolt tillverkare av deras nationaldryck sljivovica. Det är ett plommonbrännvin. Vi hinner inte mer än skaka hand med Pedja, som är stor som ett berg men utstrålar en vänlighet värdig en cocker spaniel, innan han frågar om jag vill ha en minimal eller maximal sljivovica. Minimal svarar jag och serveras ett dricksglas! Pedjas sljivovica är otroligt god och vi hinner med ytterligare ett par före trerätters-middagen.

Det är gastronomiska läckerheter till mat vi serveras med en fräschör som kommer av färska råvaror och högklassisk husmanskost. Alla blir proppmätta. Vi är åtta fiskare totalt i gruppen tillsammans med vår guide, en flugfiskeikon i Bosnien, Jan Jankovic. Det är en viss tonvikt på fiskare från södra delarna från Sverige, förutom Jocke och jag. Vi trivs snabbt bra ihop. Enda tricket är att hålla samma sljivovicatempo som Pedja. Det kan ingen av oss.

Efter en rejäl frukost nästa dag på pannkakor, korvar, pajer och ägg är det äntligen dags för fiske. Vi åker till floden Pliva som har ett kristallklart vatten. Fiskekorten som kostar 30 euro köper vi vid floden. Vår kunnige guide förklarar att här kan ni använda stora flugor och kortare tafsar än normalt. Från 16 i storlek och uppåt till 22. Jättestort …

Pliva är en de älvar som finns här i bergstrakterna. De håller alla kristallklart vatten och har sten- och sandbotten. I älvarna växer frodiga vattenväxter så här på hösten. Sightfishing är det som gäller och att bevaka vaken på ytan.

Jan, vår guide, tittar på vattnet och ser fisk i vattnet. En öring och en harr direkt från platsen vi parkerar på. Det är ett annorlunda fiske, inte bara för det kristallklara vattnet och dess omgivande grönska utan för att du delvis fiskar dig genom små byar på landsbygden bland gårdar och restauranger.

Jan pekar ut ytterligare två olika fiskar. Hur ser karln fisken? Inte ens med mina polaroidbrillor ser jag dem. Jag har fått höra att fiskarna ska vara grymt tröga. Jag kastar två, tre kast och Jan ger order om längre kast. Jag tycker det ser så grunt ut där bakom stenarna, kanske två decimeter vatten. Nåja, jag gör som guiden vill och direkt flugan landar på det fjärde kastet virvlar det till och där sitter en fin öring. Jag känner mig duktig som en skolelev. Öringen på cirka kilot landas och uppvisar ett härligt mönster med tydligt lysande röda prickar och en röd prick på själva fettfenan. Lasse har fisk på minuten senare uppströms från mig och mina förhoppningar går nu nästan helt över styr.

Jag vandrar fram i älven som har olika gropar och stora lövöverhäng. Vattnet är tokklart men fisken relativt van att se människor. Fisken gömmer sig i gräsbankar och vid mossbeklädda stenar, plumsar du fram stöter du i väg dem. Under ett stort lövträd ser jag försiktiga vak. Det verkar vara harr. Harr räknas här som flugfisken nummer ett. Jag smyger närmare. Då du bara får fiska med en fluga och ska lyckas se nappen är kraven höga på fiskaren. Jag har dock fått tillstånd att använda en fluga med mjuk krok utan spets, som indikator. Jag lägger ut ett långt kast, mendar ut lina nedströms och ser flugan flyta in perfekt under trädet. Plötsligt ett snabbt drag i indikatorn och jag gör mothugg. Hugg, jippie, det är dessutom en harr. Gratulationer kommer bakom min rygg där guiden stått och tittat på, »good spot«, säger han. Harren, liksom min tidigare öring, är urstark. Det är inte vattentrycket utan de kämpar som tokar. Jag tror det beror på gott om föda och bra vattentemperatur året runt för en laxfisk.

Harren landas och jag känner lite besvikelse, den är ju bara 37 centimeter. Men Jan gratulerar. Harr är lite stiligare att fånga på nymf, därav hans entusiasm. Den är mycket fetare än hemma och har en mer guldaktig färg och tydligt markerade prickar på sin nedre buksida. Fisken slinker ner i vattnet till synes superpigg innan vi hinner ta bra bilder.

Denna förmiddag är fisken mycket aktiv. Älven är som en dröm där den rinner fram i dalgången. Det är supergrönt överallt och fina pooler. En del inslag är helt nya, som när kossorna vältrar sig i vattnet så hjärtat hoppar. Eller då jag missbedömer djupet och plumsar ner i en grop i jakten på en större öring kring 70–80 centimeter så diktafonen i bröstfickan dryper av vatten, likaså plånboken.

Trots att jag är en ganska van nymf- och uppfiskare missar jag enormt många hugg. Fisken är så snabb. Utan min nappindikator hade jag säkert missat ännu fler. Det är stundtals väldigt frustrerande. Fisket här kräver verkligen 100 procent fokus.

En dag åker vi till älven Ribnik. En intim liten glasklar älv med prunkande grönska. Fiskekortsbutiken har uppstoppade harrar på väggen runt 55 centimeter. Tokfeta med bukar nästan som braxnar. De väger runt två kilo här. Förväntningarna stiger men dämpas av Jans lugnande ord, hösten erbjuder mycket svårare fiske än våren. Nu gäller 24-fots-tafs och flugor runt storlek 20–24. Jan pekar ut en plats uppströms till mig och Jocke som vi vandrar upp till. Vi ser fisk i vattnet, fina harrar bara någon meter från oss. Jag låter flugan svepa över den gång på gång, inte en reaktion. Jag byter fluga. Samma sak, det är svårfiskat.

Jag ser en större fisk äta där jag står uppströms från mina fiskekompisar sett. Jag tittar noga och ser att den verkar äta kläckande dagsländor som torkar vingarna. Jag hittar en kläckare i liknande färg och storlek 16 i asken. Första kastet är för kort, mellanströmmen tar linan och flugan draggar förbi ståndplatsen. Andra kastet likaså, men i tredje flyter flugan perfekt. Den går in över fisken och jag ser en stor öringmun öppna sig långsamt och suga in flugan och jag gör mothugg.

Snäpp, låter det när 0,10 mm monofil, 26 fotstafsen brister. Nu är jag frustrerad och mothugget var inte tokhårt, men fisken var för stor och tafsen för tunn. Vi återsamlas hela gänget och åker till en underbar restaurang för en förträfflig lunch. Stämningen är god trots det svåra fisket.

Väl tillbaka i Ribnik fortsätter jag och Jocke nedströms. Här är det om möjligt ännu grönare. Vi ser stora stim av harrar, de drar fram i stora sjok. Helt otroligt. De äter från ytan och det bara spär på frustrationen. Till slut ger vi upp. Inte ett napp. Jocke tröttnar och kapar den långa tafsen, skarvar på 0.16 och knyter fast en stor Wolly Bugger.

– Kommer guiden hit och börjar tjata om småflugor klappar jag till honom, muttrar han mellan svordomarna.

Redan i första kastet sitter en öring på en stor Wolly Bugger. Det blir några till innan det är kolsvart och innebär fiskeförbud. Det skymmer på en halvtimme så det gäller att vandra tillbaka om du inte har ficklampa för det finns inte många ljuskällor. I bilen har frustrationen dämpats något men Jocke och jag är överens om att sista dagens fiske bara ska ske med streamers.

Den dagen regnar det i Pliva. Ändå är fisket bra. Jocke tappar en stor öring och jag vadar nedströms och får några fina exemplar. Under ett träd ser jag ett ordenligt vak, av typen tiokilosgädda som tvärvänder men detta är en öring. Jag fiskar med en stor svart kaninzonkers, säkert 7–8 centimeter lång. Vid ett av de mer lyckade kasten suger det till och det hörs ett »wrosch« där den vältrar sig vid hugget. Fisken rusar samtidigt som jag upptäcker en rejäl knut på fluglinan. Ena handen nyper fast spöet som pumpar mot strömmen och den andra försöker lösa knuten med assistans av tänderna. Bromsar linan. I strömmen har jag fått »kvadrupel«-knut på fluglinan.

Snart är linan fri. Jag kommer att lyckas, hinner jag tänka, när spöet fjädrar tillbaka. Så återstår bara tomhet och svordomar. Vi fångar många fina öringar denna dag, alla på grövre tafsar och stora flugor storlek 4–8. Jag tror också att det regniga vädret och mer vind bidrog till vår framgång med streamers.

Sista kvällen känns alltid vemodig! Vi har haft jätteroligt och visst är det kul detta med fiske och dess förbrödrande effekt. Allt från advokater till industriarbetare finns i gänget. Flugfisket ger oss människor en känsla av »back to basics« och jag tror det är en del av förklaringen till varför vi slappnar av och möts på lika villkor. Ännu viktigare är att det rätt människor och det var det i denna grupp.

Pedja lockar med sin hemkokta vara också denna sista afton, men vi ska upp klockan fyra för avfärd till flyget och har lärt oss läxan så det blir bara en vänskaplig skål innan vi somnar skönt.

Så här sista kvällen kommer så tankarna över mig. Var det som jag hade tänkt mig? Nej, det var faktiskt bättre. Det var grönare, vackrare och så otroligt mycket trevligare människor än jag kunnat drömma om. Vattnet så underbart klart att jag aldrig sett maken. Maten så god att jag längtar tillbaka.

Bosnien är mer en gedigen fiskesemester än ett äventyr. Det är underbart vilsamt att kunna unna sig en lyxig fiskeresa utan att känna att det blir ångestdyrt. Dessutom bidrar pengarna till en inkomstbringande fisketurism där fisken behandlas mycket försiktigt. Guiderna är jättenoga med hur du behandlar fiskarna. Detta var en underbar resa! Bosna, eller rinnande vatten som namnet ursprungligen betyder, du gör verkligen skäl för ditt namn.
document.currentScript.parentNode.insertBefore(s, document.currentScript);

Dela inlägget: Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone




MER FRÅN ALLTOMFLUGFISKE.SE