21 dagar i ödemarken

Norska Finnmarksvidda kan göra vem som helst galen. Mygg överallt, videsnår som vill få dig på fall, hela området är kargt och väderkänsligt. Leif Kindlund berättar för AoF-läsarna om sitt tre veckor långa äventyr, som samtidigt blev rena bantningskuren …

Jag är sjöblöt av svett. Marken är täckt av tjock vitmossa, videsnår och fjällbjörk är knähöga. För varje steg jag tar sjunker jag ner i den mjuka mossan på grund av den tunga packningen. Jag tänker på Gunde Svans träning över myrarna och känner att det här faktiskt är snäppet värre. För under mossan ligger en myriad av stenar, både stora och små, som gör det väldigt förrädiskt att gå.
Flera gånger trampar jag ner i stora hål som inte syns förrän det är för sent. Det känns bra att ha nödsändaren i bröstfickan, risken för benbrott i denna terräng är uppenbar och absolut inget man önskar sig.
Äventyr, smaka på ordet. Det innehåller så mycket. Man planerar och drömmer om hur äventyret ska bli, när man kommit hem igen frågar man sig – blev det verkligen som jag tänkt? Mitt äventyr har jag planerat i över ett år. Jag har gjort projektplan och riskanalys väldigt grundligt för att inget ska glömmas bort. Under ett års tid har jag ekiperat mig med det jag ska ha med. I och med att jag har haft god tid på mig så har jag kunnat planera och köpa utrustning till rätt pris. Jag har även kunnat knyta några sponsorer till projektet. Jag drömde om ett fantastiskt torrflugefiske i sjöar som mycket sällan besöks av fiskare. Jag ville ta mig dit för egen maskin och inte flyga in. Jag ville vara borta länge och jag ville göra det ensam.

Jag har researchat området väldigt noga via kartor och internet. Det finns väldigt lite skrivet om denna del av Finnmarksvidda, så det blev lite chansartat. Mellan Badasjavri och Karasjok är det cirka 15 mil om man följer en någorlunda rak rutt. När jag nu räknat ut hur mycket jag förflyttat mig så blir det i realiteten cirka 30 mil, anledningen till det är att jag på alla sträckor jag inte kunnat paddla varit tvungen att gå fram och tillbaka flera gånger. Dessa bärsträckor var många, framför allt i början på äventyret under de två första veckorna. Det var oändligt mycket jobbigare än jag föreställt mig att det skulle vara. Detta fick också till följd att jag förbrukade långt mer mat i början än vad jag tänkt mig. Jag hade planerat att äta ett torrmatsmål per dag men nu gick det vissa dagar åt tre mål.
När jag nådde Ahkkanasjohka kunde jag fiska och således äta fisk flera gånger per dag. Trots att jag åt så mycket gick jag ner fem kilo på tre veckor. Utan att träna hårt före avfärd hade jag aldrig klarat av detta äventyr.

Sista forsen i Ahkkanasjohka. Här skulle jag fixa lunch. Jag tog en fin öring på första kastet, den fick gå tillbaka, var det så här lätt så kan man ju »nöjesfiska« lite tänkte jag. Jo tjena! Det börjar blåsa rätt ner i strömmen och regnet forsar ner i nästa sekund. Jag var lite småhungrig redan innan jag började fiska och nu började magen knorra högljutt. Jag fiskade mig ner i forsen och hittade den där drömhålan som man letar efter. Blankvatten före ett litet fall, svart vatten med lite virvlar på ytan förebådade bra djup.
Jag smög mig fram och såg att det var rejält djupt, man såg inte botten. Här måste det stå fisk. Man får den där känslan att man vet precis var öringen står och så lägger man ut och hugget kommer exakt där man vet att det ska komma. Och vilket jäkla hugg sedan! Stor öring i luften, största jag sett hittills, lunchen räddad, puh. Och så i nästa sekund; neeej, goodbye lunchen …
Blicken blir tom och magen fortsätter kurra. Jag samlar ihop både mig själv och linan, går ner några steg och hittar en djuphåla till. Nu jäklar, jag är fokuserad som aldrig förr, magen kurrar, den vill verkligen ha lunch. Jag tar två öringar i denna håla, inga krusiduller, bara rätt ner i håven. Äntligen kan man andas ut, jag går mot tältet och sätter på vatten för att koka läckerbitarna.
Vad ville jag egentligen ha för fiske? Det jag föreställt mig var att jag skulle kunna spendera mer tid i det sjösystem som inleder Ahkkanasjohka. Så blev det inte, och det berodde på att vädret inte tillät det. Jag hade temperaturer som låg mellan 2 och 7 grader, massor med regn och hur mycket blåst som helst. Inga kläckningar med andra ord, tji torrflugefiske. Jag fick omvärdera fiskesituationen och inrikta mig på fiske i ån och framför allt fiske efter mat.
Detta blev en ny och väldigt annorlunda fiskeupplevelse eftersom jag verkligen var tvungen att få fisk! I varje fiskesituation var jag därför väldigt fokuserad, vilket man kanske annars inte är. Det gjorde fisket mycket roligare!

Under resan hade jag några dagar där jag inte fick fisk förrän fram på eftermiddagen och då var man lite smågrinig efter mat kan jag lova. Jag fiskade nästan uteslutande med nymf och satt oftast i kanoten. Vid varje nacke jag kom till stannade jag till och provade. Blev det bom där fortsatte jag ner i forsen och fickfiskade i djuphålorna. Slutströmmarna, vilka annars brukar vara säkra kort, gav inte någon fisk. Öringarna tog hårt och aggressivt och det var verkligen ett roligt fiske.

I och med att ån var ganska grund såg man när fisken kom sprintande mot nymfen, det blev plogar strax under vattenytan. Storleken på fisken var kanske inte så imponerande, mellan 500 och 700 gram, men den var otroligt explosiv och stark! Med klass 4-spöet så blev det ett härligt fiske. Torrflugefisket däremot blev något av en besvikelse. Vad jag i stället fick var ett spännande och koncentrerat matfiske, detta uppvägde mer än väl det uteblivna torrflugefisket. Det lockade fram »fångstmannen« i mig. Jag upplevde verkligen jublande lycka ända ner i magen varje gång jag lyckats bärga lunchen eller middagen.

Ännu en ögonblicksskildring från resan. Tung packning kan spela en spratt när man ska hoppa mellan stenar, vilket jag fick erfara. Vid en tågning hade jag Norrønasäcken på ryggen och kanoten i tampen bakom mig. Gick vid kanten av ån på stora stenar och skulle ta ett sådant där kliv man tar mellan två stenar. Vad jag inte tänkte på var att med 25 kilo på ryggen är man inte lika spänstig.
Steget blev för kort men jag nådde stenen med ena foten. Sedan tog ryggsäcksvikten överhanden och jag dråsade pladask rakt baklänges ner i ån. Som tur var landade jag rakt på ryggan och slog mig inte, blev bara blöt.
Fisket skedde nästan uteslutande med klass 4-spöet och flytlina med intermediatetafs. Detta var perfekt i ån. Tyvärr hade jag alldeles för mycket kringutrustning med mig, man vill ju vara förberedd för allt. Men det visade sig att jag bara använde ett minimum av det jag hade med.
En annan sak jag hade räknat med var att laga maten över öppen eld, men det visade sig omöjligt. Jag försökte i slutet på första veckan, letade ved, men hittade bara småpinnar. Det var i princip trädfritt och de grövre pinnar jag hittade var sura. Inte så smart heller att börja leta ved när man redan är hungrig. Samlade i alla fall ihop det jag hittade och försökte tända. Jodå, det blev eld, men den brann bara när jag låg bredvid och blåste på den. Fram med stekpannan och i med fisken och sen ner och blåsa, det blev varm sushi den kvällen. Jag bytte snart taktik och körde gas resten av äventyret. Klarade mig på två tuber.

I klädväg hade jag två uppsättningar merinoullunderkläder, en lätt fleece och en fiskeskjorta. En vadarjacka som var regntät samt vadarbyxor och holkar. Holkarna använde jag mest och jag slet ut ett par nya vadarkängor. Vadarholkarna hade jag hela dagarna och även när jag fick bära/släpa vid sidan av ån. En dunjacka att ha på kvällarna kompletterade bra.

Maten är en mycket viktig komponent på en sådan här resa. Jag hade med mig 25 förpackningar med torrmat och hade räknat med ett sådant mål per dag. I början gick det åt flera torrmatsmål per dag och jag blev riktigt orolig ett tag att det skulle ta slut. Men sedan började jag få fisk och kunde skippa torrmaten. Till fisken åt jag antingen bulgur eller quinoa, som kokades i grönsaksbuljong. Sista minuten av koktiden la jag i fisken, sedan hällde jag av buljongen och drack den till maten. Som snacks hade jag ett kilo nötter med (de tog slut efter ett par dagar). Lyxen utgjordes av två mörka chokladkakor som jag verkligen snålade på. Jag hade även torkat morötter före resan som jag kokade tillsammans med fisken. Det var en riktig höjdare!

Det finns videosnuttar att titta på: www.youtube.com/user/flugfiskeaventyr

Många sträckor gick inte att forcera på annat sätt än att handdra kanoten.

Här slutar allmän väg...

Fjällbjörk och vide kan göra vem som helst galen.

Leif Kindlund har en positiv inställning, en bra egenskap under en expedition.

Kindlunds rutt, på kartan 15 mil, men i verkligheten cirka 30 mil landvägen.

Det råder ingen brist på drickbart vatten i de här trakterna, bara att stoppa ner kåsan lite var som helst.

Hemmagjord torkställning. Är det uppehåll gäller det att snabbt passa på att torka blöta kläder.

Dela inlägget: Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone




MER FRÅN ALLTOMFLUGFISKE.SE

Sponsrad